I ett anfall av att försöka vara lite social,gick jag ut igår.Ut till ett mindre sällskap som jag liksom försöker att vara en del av...men det blir nog aldrig så ändå.Är väl lite "överkänslig" kanske,men jag känner en uppriktig förtvivlan när jag på nära håll upplever hur falska människor är mot varandra.Det pratas en massa skit,helt enkelt,om varandra,för att minuten senare kindpussas o bedyra hur mycket man älskar varandra.Något liknande var det visst förra lördagen också,men då var det uppenbara lögner;om vem som rökt i det rum där vi har rökförbud."Nä,jag har då inte rökt där!"säger just den person som har gjort det.Alltså.Vuxna människor?Jag blir vid sådana tillfällen fysiskt illamående och får verkligen lägga band på mig för att inte högt och ljudligt tala om vad jag tycker.I stället brukar jag avlägsna mig ganska diskret.Gå hem,helt enkelt,eller som igår,gå till krogen och dricka någon öl.Lördagkvällar hemma i ensamhet är inte så sköna,eftersom TV-utbudet är så skralt.Annars är jag nog mycket en hemma-människa.Har en vuxen son som bor hemma,så helt ensam är jag ju förvisso inte.Nåväl.Jag måste försöka att få fart på mitt sociala liv.Har blivit väldigt osocial under den här långa sjukskrivningen.Och i morgon är det ju äntligen måndag!Skitläskigt egentligen,men det blir nog bra.Det måste man tro.I kväll är det dessutom "Solsidan" att slappa till.Inte ens de verkar lika falska som de jag umgicks med igår.Fy...Nja,det blir nog inga fler lördagkvällar i det sällskapet.Jag blir ju bara ledsen.